Johannes Öberg skriver på sin blogg om Hertiginnan Viktoria Adelheid av Sachsen-Coburg-Gotha, en släkting till mig. Orginalartikeln hittar du här. Besök gärna hans blogg och läs mer om europeiska monarkier och svensk historia. Europeiska kungahus är ett specialintresse som han har skrivit om sedan 2007.
Hertiginnan Viktoria Adelheid av Sachsen-Coburg-Gotha, kung Carl Gustafs mormor, hade ett händelserikt liv. Trots ett från början framgångsrikt äktenskap och en vilja av stål gick ätten under hennes livstid från att vara en av Europas mest anrika till den mest föraktade.
Att det urgamla furstliga huset Oldenburg präglade prinsessan Viktoria Adelheid, född på godset Grünholz i Schlesvig den sista december 1885, är ingen underdrift. Båda hennes föräldrar tillhörde olika sidolinjer av huset – hennes pappa Friedrich Ferdinand var en Glücksborg och hennes mor Karoline Mathilde en Augustenborg. En månad innan prinsessan Viktoria Adelheids ankomst till världen blev hennes pappa den nye hertigen av Schlesvig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg efter att hans egen far dött – och platsen i Das Preussiche Herrenhaus – jämför engelska House of Lords – var garanterad.
I ett furstligt perspektiv var Viktoria Adelheids familjesituation ytligt sett inte så storslagen. Hon föddes in i en sidogren av en gammal tysk ätt och växte upp i herrgårdsmiljö. Men oldenburgarna har alltid varit skickliga på att knyta dynastiska band. Prinsessans far var brorson till kung Kristian IX av Danmark – han som senare skulle komma att kallas för ”Europas svärfar”. Viktoria Adelheids moster Augusta Viktoria var å sin sida gift med kejsar Vilhelm II av Tyskland. Det giftermålet skulle prägla även den glückburgska familjen.
Prinsessan Viktoria Adelheid, eller Dickie som hon kallades i familjekretsen, fick i rask takt fyra systrar och en bror. De här hertigbarnen, i synnerhet prinsessorna, kom att betraktas med stort intresse av det tyska kejsarparet, som gärna såg att de gifte sig strategiskt med preussiskt allierade. Utan tvivel var Dickie och hennes systrar obrottsligt lojala med kejsaren och hans familj – genom hela livet präglades syskonen av en tysk patriotism, en känsla som i vissa fall gick till överdrift. Den äldsta systern Alexandra kom att gifta sig med kejsarsonen prins August Wilhelm – senare en övertygad nazist – och mellansystern Helena blev visserligen en dansk prinsessa, men kom att hysa sådana nazisympatier att hon gjorde sig omöjlig i Danmark under en lång tid.
I Dickie såg den dominante kejsar Vilhelm en optimal hustru till sin brittiske kusin, den försynte Karl Edvard. Han hade som tonåring ryckts upp från tillvaron i England och tvingats efterträda sin farbror som regent i det tyska hertigdömet Sachsen-Coburg och Gotha. Förhoppningen var att den unga prinsessan skulle hjälpa den nye hertigen att accepteras som fullvärdig tysk. Äktenskap arrangerades, och de båda gifte sig på Glücksborgs slott strax innan Dickies 20-årsdag 1905.
Prinsessan Viktoria Adelheid var verkligen den dominerande parten i äktenskapet, och hertig Karl Edvard, som av sin egen mamma en gång beskrevs som ”känslig, nervös och tröttsam”, kom att förlita sig blint på sin viljestarka hustru. ”Åh, Dickie, du kan hantera det här så mycket bättre än jag”, sade han ofta till henne, enligt en svärdotter.
De fem barnen – Johann Leopold ”Leo” (1906), Sibylla ”Bylla” (1908), Hubertus ”Bertel” (1909), Caroline Mathilde ”Calma” (1912) och Friedrich Josias ”Fritzi” (1918) uppfostrades med stor distans av föräldrarna, och var i mångt och mycket hänvisade till barnkammaren men under hertiginnans noggranna överinsyn. Kusinen Victoria Melita, gift med en storhertig av Ryssland, skrev till sin syster: ”Sibylla och hennes syskon var fina, enkla, trevliga barn vars sinnen förblev okrossade trots aningen stela föräldrar.”
Hertigparet av Coburg med de fyra äldsta barnen Johann Leopold, Hubertus, Caroline Mathilde och Sibylla 1914.
Även efter novemberrevolutionen 1918, då de tyska furstendömena uppgick i den nya republiken Tyskland och familjen i praktiken blivit fråntagen sin furstliga position, fortsatte man att leva på de olika familjeslotten som om inget hade hänt. Att makens band till den engelska familjen abrupt hade skurits av under första världskriget påverkade honom mer än henne; hon ogillade allt som inte var tyskt och reste ogärna utomlands.
Den strikta hertiginnans relation med sina barn var många gånger komplicerad. Barnens framtid – att gifta sig kungligt, var alltjämt ett tydligt definierat mål för henne. Vid ett tillfälle förälskade sig äldsta dottern prinsessan Sibylla i en man av blygsamt ursprung. Det föll inte i god jord hos hertiginnan Viktoria Adelheid, och konflikten kom att leda till att Sibylla skickades iväg en tid. Victoria Melita igen: ”Jag har det stora ansvaret för Sibylla, som var nära att rymma hemifrån och jag måste ha henne hos mig så länge som möjligt eftersom hon inte står ut med sina föräldrar”.
Det faktum att prinsessan Sibylla sedermera gifte sig med den svenske arvprinsen Gustaf Adolf sågs som en revansch av hertigparet. Åren innan kriget vistades den svenska familjen ofta i Coburg, och åtminstone de tre äldsta Hagaprinsessorna fick en fin relation med sina morföräldrar. ”Barnens mormor, som ofta kom och tittade till dem i barnkammaren, var också mycket vänlig, men jag hade en väldig respekt för dem båda två”, skriver barnsköterskan Ingrid Björnberg i sina memoarer.
Värre var det med sonen Johann Leopold och den yngsta dottern Calma. Johann Leopold, han som skulle bli ättens överhuvud efter sin far, gifte sig mot föräldrarnas vilja och straffade därmed ut sig från dynastin. Det var en stor besvikelse för hertigparet. Calma å sin sida hade vållat sin mor bekymmer redan i ungdomsåren. Hon var upprorisk och levnadsglad på ett sätt som inte ansågs passande. Själv kände Calma sig illa behandlad av föräldrarna, och gifte sig redan som 19-åring med en tysk greve. Prinsessan skilde sig sedermera, kom att gifta om sig två gånger och levde allmänt ett ganska rotlöst liv. Enligt hennes brorson prins Andreas förblev relationen med familjen i Coburg ansträngd.
Hoppet stod därmed till de yngre sönerna, Hubertus och Friedrich Josias. Den förste lyckades man aldrig gifta bort, eftersom han sköts ned i sovjetska Mosty under andra världskriget, en tragedi som familjen aldrig hämtade sig ifrån. Den kvarvarande sonen, Friedrich Josias, blev nu den som skulle ärva familjeegendomarna. Hertiginnan Viktoria Adelheid hade med all sin kraft lyckats övertala sin motvilliga systerdotter grevinnan Viktoria Luise av Solms-Baruth att gifta sig med den yngste sonen. Paret kom att få en son, prins Andreas (det nuvarande överhuvudet för ätten) innan äktenskapet slutade i skilsmässa.
Hertigparet av Sachsen-Coburg-Gotha omgiven av sina barn på 1920-talet. Från vänster prins Hubertus, prinsessan Sibylla, hertiginnan Viktoria Adelheid, hertig Karl Eduard, prins Friedrich Josias, prins Johann Leopold och prinsessan Karoline Mathilde.
Hertig Karl Edvard kom under 1930-talet att tjusas av nationalsocialismen, som han trodde skulle kunna återupprätta sin familjs heder, makt och furstliga position i det omdanande Tyska riket. Hitler såg nyttan i att ha en ursprungligen brittisk prins i sin närhet. Och Karl Edvard lät sig utnyttjas. Under årens lopp kom han med stor entusiasm att dras allt djupare in i nazismen; han blev SA:s obergruppenführer, riksdagsman och ordförande för det nazipräglade Röda korset.
Hertiginnan Viktoria Adelheids sympatier är däremot inte lika tydliga för eftervärlden. Det framstår som att hon under 1930-talet var välvilligt inställd till nationalsocialismen. Tillsammans med sin man stod hon bland annat värd för en grupp unga nazister på sommarslottet Callenberg, och poserade tillsammans med dem på fotografier. Med åren kom hertiginnan, enligt släktingar, att bli alltmer tveksam till ideologin. Det avspeglades i hennes engagemang – hon anslöt sig exempelvis till det tysk-evangeliska kyrkoförbundet istället för den antisemitiska flanken Deutsche Christen, som hennes make tillhörde. ”Moster Dickie var pro-tysk, men hon var inte bekväm med morbror Charlies stöd till Nazistregimen”, skrev systerdottern Viktoria Luise. ”Hon anslöt sig aldrig till partiet, hon ville aldrig det”, berättade dotterdottern Victoria Huntington-Whitely i en dokumentär om Karl Edvard häromåret. ”Hon var rädd för allt som hade att göra med partiet, så hon var alltid orolig för honom [sin man].”
Vid krigsslutet 1945 intog de allierade Coburg. För att undvika blodspillan fattade hertiginnan Viktoria Adelheid mod till sig och klättrade upp på taket till Schloss Callenberg med ett vitt lakan, som hon höll upp. Hennes man placerades efter kriget i husarrest i ett mindre hus på familjens ägor. Viktoria Adelheid följde honom dit och blev nu tvungen att cykla flera kilometer mellan Callenberg och Coburg varje vecka för att handla mat till sig och maken. Eftersom Karl Edvard blev allt sjukligare i sin cancer, fick paret så småningom tillåtelse att flytta in till Coburg. Här avled hertigen 1954, 69 år gammal.
Som änka blev tillvaron lite lättare för Viktoria Adelheid. Hon började att resa i Europa med svägerskan prinsessan Alice, grevinna av Athlone. Nu fick hon också tillfälle att återupprätta relationen med sin svenska familj. Samma år som maken gick bort var hon med vid prinsessan Désirées konfirmation i västgötska Levene, och när prinsessan Birgitta gifte sig med prins Johann Georg av Hohenzollern 1961 var hon en av gästerna (bilden). Änkehertiginnans sonson prins Andreas av Sachsen-Coburg-Gotha minns henne som en ganska ”possessiv och strikt” farmor, och ”nonsens roade henne inte alls”.
På ålderns höst flyttade änkehertiginnan Viktoria Adelheid till österrikiska Schloss Grein, som familjen ägde. Här hälsade prinsessan Sibylla med familj på henne flera gånger. ”Min mormor jagade och jag kan fortfarande se henne framför mig när hon i hög ålder jagade hjort”, mindes kung Carl Gustaf i Kungliga Magasinet för ett par år sedan.
Det blev på Schloss Grein som änkehertiginnan avled den 5 oktober 1970, 84 år gammal. Två år senare gick hennes två äldsta barn, Johann Leopold och Sibylla, bort.
Foto: Bl.a. ur minnesalbum från prins Gustaf Adolfs och prinsessan Sibyllas bröllop.
