Nils Elias Christofer von Dardel f. 25 okt. 1888 på Dalby, Bettna socken. Föräldrar: godsägaren Fredrik (Frits) August von Dardel och Sofia Matilda Norlin. Elev vid Arboga allmänna läroverk ht. 1897 och vid Uppsala h. allmänna läroverk ht. 1903; avlade studentexamen vid sistnämnda läroverk 2 juni 1908; aspirant vid konsthögskolan 30 sept. 1908; elev därstädes 26 maj 1909—vt. 1910; har företagit ett stort antal studieresor, bl. a. till Paris 1910, Nordafrika 1914 och 1916 samt till Japan, och Sibirien 1917. Verksam som artist i Stockholm och i Paris; bosatt i sistnämnda stad sedan 1919. — Har utställt separat och deltagit i ett stort antal utställningar, bl. a. i Malmö (Baltiska utställningen) 1914, i Liljewalchs konsthall 1919, 1922, 1925 och 1927 samt i Svensk-franska konstgalleriet okt. 1922, dec. 1924, febr., apr. och dec. 1925, nov. 1926, okt. 1927, jan. och sept. 1928 samt sept. 1930.
Gift 23 juli 1921 i Paris med friherrinnan Tora Maria Teresia Alexandra Axelsdotter Klinckowström, f. 24 maj 1899 i Djursholm, dotter till fil. doktorn, skriftställaren friherre Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel Klinckowström och Sigrid Maria Tyra Gyldén.
D. tillhör utan tvivel de mest betydande och originella konstnärerna i den generation, som framträdde omkring 1910 och representerar ett nytt genombrott i det svenska måleriet, expressionismens, i utpräglat fransk anda och närmast med Henri Matisse som lärare och förebild. Han står emellertid, frånsett några betydelselösa tillfälliga efterföljare, fullständigt ensam i vår konst som en djärv och raffinerad kolorist och en i synnerhet under sitt tidigare skede excentrisk fantasikonstnär. Kvickheten och den maliciösa observationsförmågan minna om hans farfar, den bekante tecknaren och memoarförfattaren. D: s koloristiska begåvning framträdde redan under akademitiden, och han började också då oförskräckt tillgodogöra sig nyheter, som betraktades som djärva (Munch). Men det blev dock egentligen under den första Paristiden, som han tidigt trädde fram med sin egen stil, med kuriösa kompositioner, som helt lekfullt göra våld på naturen, en luddig penselföring och en smältande vacker, finstämd kolorit i rosa, smaragd och azur. Särskilt under resor i Nordafrika blommar denna nya stil upp, antagligen inspirerad av orientalisk textil. I Japan stiftade han (1917) bekantskap med den gamla träsnittsskolan och beundrade den kalligrafiska säkerheten i teckningen, som sedermera kommer att betyda alltmera i hans konst, likaväl som det bizarra och groteska hos Hokusais fantasier. Från återresan stammar en så egendomlig suggestiv fantasikomposition som »Transsibiriska expressen» (i Konrad Pineus’ samling i Göteborg), som rymmer mycket av den tidiga fasen i konstnärens oeuvre.
Småningom börjar D. alltmera göra ännu vidsträcktare resor, till »Landet östan om sol och västan om måne», till ett av dunkla och bisarra, ofta hemska drömmar uppfyllt fantasiland. Hit höra »Exotiskt landskap», »Eremiten», en serie, utställd under den gemensamma titeln »Drömmar och fantasier». Psykoanalytiskt intresserade uttolkare ha i dessa nyckfulla bilder, där praktiskt taget allt upptänkligt röres om i en kaotisk, färgstrålande värld med påtagligt mondäna inslag, funnit ett tacksamt fält för spekulationer över innehållet, men det torde dock vara farligt att utgå från att allt är gjort med fullt allvar av den svårtillgänglige ironikern. En duk som »Vattenfallet» — dess franska titel är »Autour de la vie» — ger i ett stiliserat landskap en samling disparata grupper, som uttrycka, ömhet, hån, förtvivlan, alla slags mänskliga affekter. Dess sammanhang med Pär Lagerkvists expressionistiska dramatik är påfallande, det är en symbolkonst, som icke strävar efter populär tydlighet men bygger på starka inre upplevelser. En av de dukar, som väckt mest uppseende, är den 1918 målade »Dandyns död», en färgstrålande, mästerligt komponerad grupp med en ung man, som med ett gripande uttryck av lidande och leda sjunker ned död i kretsen av sina vänner. Elegansen i formspråket gör här som ofta hos D. en egendomlig och någon gång förbryllande effekt. Det finns nog icke heller så litet av blague i många arbeten från omkring 1920, ibland angivet av konstnären själv i titlar som »Dam i gröna pyjamas mördande herre i svarta», eller dylikt. Men ur allt detta förbryllande stiga enstaka saker och grupper med en ren, enkel och lättfattlig skönhet, »Ynglingen och flickan», »Flickan och påfågeln» m. fl. De kapriciösa kompositionerna från de senare åren ha icke samma groteska eller ångestbetonade karaktär, som man tidigare ofta funnit hos D. Typiska för hans lekfulla fantasi äro saker som. »Columbi ägg» med den lille Columbus som en självsäker sjökapten demonstrerande infallet med ägget inför en grupp gamla vetenskapsmän, en komposition, som på ett vågat komiskt sätt parafraserar Lionardo’s »Nattvard», eller den 1929 utförda gatubilden »Fönstret» med en massa pojkar, som sätta in ett jättestort skyltfönster vid en Parisergata, en komposition synbarligen tillkommen för den lustiga effekten av alla de mot glaset tryckta händerna. Det är den ornamentalt virtuosa kompositionen och framför allt den lysande, raffinerade men om naturen fullkomligt obekymrade koloriten, som ge dylika målningar deras konstnärliga värde. Efter en av dessa kompositioner, »Svarta Diana», med en negress jagande vilda djur i djungeln, utfördes till Stockholmsutställningen 1930 ett tapisseri av fru Elsa Gullberg. Med åren har D. alltmera ägnat sig åt porträttmåleriet. Det finns tidiga studier med fin känsla och färg, men också så strålande karikatyrartade porträtt som det av författaren David Sprengel och en mäktig karaktärsstudie av Ivan’ Hedqvist som kungen i Hamlet. Framför allt har D. dock blivit en elegant och alltid konstnärligt ambitiös porträttör av societetens damer. Bland de bästa arbetena av detta slag böra nämnas porträttet av konstnärens hustru och hennes syster fröken Linde Klinckowström, båda i akvarell, det luftigt eleganta porträttet av fröken Nita Wallenberg, bilden av grevinnan Bernadotte, född De Geer (Frötuna). En plats för sig bland herrporträtten intar den i kräset grått hållna, ovanligt frodiga och pastöst målade bilden av Sven Blom. Talrika porträttteckningar ingå också i denna del av hans produktion, och i dessa kommer hans förmåga av en älskvärd karakteristik och hans om japanerna minnande linjesäkerhet till sin rätt. Bland dessa märkas porträtten av fru Märta Halidén, Tollie Zellman m. fl. Särskilt barnporträtten — konstnärens dotter i balettdräkt m. fl. — ha ett rent och älskligt behag, som knappast någon annan svensk konstnär nått upp till. Med en säker linjeföring och ett mästerligt behandlande av blyertsens möjligheter till djup och sammetsmjuk svärta har han i teckning även åstadkommit mycket vackra naketstudier.
Ett par gånger har D. även prövat sin förmåga på kvantitativt större uppgifter, först i dekorationerna till Svenska baletten, det märkliga företag, som 1920 startades av Rolf de Maré och delvis chockerade den svenska liksom den franska publiken genom sin oförskräckta modernism. D: s dekoration’ till baletten »Dårhuset», en koreografisk omdiktning av Pär Lagerkvists drama »Himlens hemlighet», torde ha varit den djärvaste, och mest förbryllande, en fond med en jättestor, förvriden människogestalt, en drömlik förstoring av temat i de hemska scener, åt vilka författaren — säkerligen under inflytande av krigsårens uppjagade och desperata mentalitet — givit dramatiskt liv. Hans andra arbete för samma scenföretag, dekorationen till Alfvéns balett »Midsommarvaka», ger i ljusa, något sötaktiga färger en stiliserad bild av svensk sommar och skulle kunna ge fog för det epitet, som ibland fästs vid D:s namn, »naivist». Dessa arbeten ge i monumentalformat kontentan av hans konst i dess tidigare skede. I varaktigare material har han senare utfört en monumentalmålning, väggmålningen i fresco i sagorummet i Stockholms stadsbibliotek, 1927. Uppslaget är genialt. I den halvrunda absiden i det lilla rummet svävar John Blund med ett jättestort, av brokiga bilder fyllt paraply ned över en sovande gosse, kring vilken sagoböckernas och drömmamas gestalter leka. I sin strålande bilderbokskolorit är denna målning det hittills mest omedelbart intagande verket i en produktion, som redan nu spänner över ett sällsynt stort register av känsla och fantasi. — D: s hustru friherrinnan Thora Klinckowström har gjort sig bekant som journalist och som författare av romaner och noveller (»Flickan som reste ensam», 1923, »Konfektasken», 1924, »Adelsbarn», 1925, -»Mon amant se marie», 9:e uppl. Paris 1930, m. fl.).
