I en ren och prydlig liten lägenhet i centrala Helsingborg tog den barnlösa fru Hilda Nilsson emot tio fosterbarn. Bara två av dem skulle hon låta leva. Allt verkade bra på ytan. De kvinnor som lämnade sina små i Hilda Nilssons vård såg ingen anledning till oro. Hemmet var välskött och två friska fosterbarn bodde där.
Det var först när en av mammorna kom för att titta till sin son efter ett år som misstankar började gro. Eftersom pojken inte var där tvingades Hilda Nilsson erkänna att han dött. I brev och vykort hade hon fått mamman att tro att sonen växte och frodades:
”Kära fröken. Var inte ledsen, det blir nog bra allting och gossen har det gott, den bästa vård ägnas åt honom. Fröken ska snart få höra litet mer från oss.”
Mamman anmälde Hilda Nilsson till Fosterbarnsnämnden som kopplade in polisen. Så rullades tragedin upp. Hilda Nilsson hade mellan 1915 och 1917 dränkt åtta barn i en zinkbalja. Kropparna hade hon sedan bränt upp i husets tvättstuga.
Hilda Nilsson föddes på den skånska landsbygden och kom som 17-årig piga till Helsingborg. Inom tre år födde hon där tre utomäktenskapliga barn. Två av dem dog och det tredje lämnades bort. Sedan följde några år av ”utsvävande liv” med bland annat prostitution. Som 29-åring gifte hon sig med växelkarlen Gustaf Nilsson. Äktenskapet blev barnlöst och fattigt. Paret fick med åren stora skulder och Hilda såg ett sätt att tjäna pengar genom att ta emot fosterbarn.
| Allt för ett-betalning |
På 1800-talet och en bit in på 1900-talet var barn utom äktenskapet en stor skam och ett socialt handikapp. Många barn föddes i smyg och lämnades direkt till fosterhem. Enligt statistiken levde uppemot tre procent av alla barn i fosterhem.
De barn som hade åtminstone lite tur placerades genom myndigheterna och fosterföräldrarna fick betalt varje månad för att ta hand om dem. Andra barn råkade ut för privata placeringar där mammorna betalade en fostermor en engångssumma för hela barnets uppväxt, så kallad allt för ett-betalning. Det var här Hilda Nilsson och andra änglamakerskor såg ett sätt att göra pengar.
Sina offer hittade hon i tidningsannonser där ogifta kvinnor efterlyste fosterhem åt sina barn. En bagerska från Lund som fått en son med en sadelmakare berättade i polisförhören att hon själv reste till Helsingborg och lämnade pojken i Hilda Nilssons hem.
”Ett sådant kärt barn, du skall bli min”, ska Hilda Nilsson ha sagt och visat upp en gungstol som pojken skulle få. Bara timmar senare var han död.
| Dömdes till döden |
För de åtta mördade fosterbarnen fick Hilda Nilsson sammanlagt 2 270 kronor av deras mödrar, vilket motsvarar drygt 80 000 kronor i dagens penningvärde. Under den korta tid hon tog hand om dem uppskattade hon själv att hon lade ut 125 kronor på deras välmående.
Så hur kunde då detta systematiska mördande fortgå så länge mitt i Helsingborg utan att någon anade något?
Jo, av tre skäl:
● Det nilssonska hemmet var oklanderligt skött till skillnad från många andra fosterhem. Grannarna beskrev Hilda som en trevlig, skötsam person och en snäll fostermor.
● Hilda bemödade sig om att hålla kontakten med flera av mammorna och försäkra dem om att deras barn hade det bra. Hon var också skicklig på att dupera omgivningen med berättelser om vart barnen tagit vägen, oftast hette det att ”fint folk varit här och tagit hand om den lilla”.
● Ingen utom Hilda själv visste något om vad hon sysslade med i tvättstugan. Till och med maken Gustaf och de överlevande fosterbarnen lyckades hon hålla helt utanför.
På sommaren 1917 dömdes Hilda Nilsson till döden för sju mord och ett dråp. Hon var den sista dödsdömda svensk som inte benådades.
Innan straffet hann verkställas hängde sig Hilda Nilsson i sin cell, 41 år gammal.
Artikelns finner ni här >> https://www.aftonbladet.se/relationer/a/WLg77j/hon-mordade-fosterbarnen-i-tvattstugan
